Linnea Elsasdotter håller Antikrunda

Finns det fler än jag som saknar tordagskvällarnas antikrunda? Ett småputtrigt program som ändå kan både roa och lära ut något nytt. Många förhoppningsfulla själar ringlar i långa köer på olika platser i Sverige! Ibland går de hem väldigt mycket rikare än när de kom. Ibland lyser besvikelsen igenom då släktklenoden eller loppisfyndet visade sig vara en kopia eller utan något som helst värde för någon annnan än de själva! Så jag tänkte att jag får väl göra min egna lilla antikrunda, "Linnea planterar" är en lite trevlig bok för små flickor, "Linnea antikvierar" är nog något nytt, även för mig.

                                                                                                                             

Här nedan kan ni se mitt alterego, Linnea m.a.o. mig själv! Någon som också snart är antik. Vid den här tiden 1951 var inte en kamera vars kvinnas eller mans egendom. Färgfilm var väldigt sällsynt. Då skulle de små telingarna avporträtteras, på duk och naturligtvis i färg.

Duken har spruckit lite över näsan, men åldern tar ut sin rätt, även på ett gammalt porträtt. Hänger självklart på torpet. Värdet - Jo, inte blir man rik!           

Självupptagen som jag är kan jag inte motstå att visa de gamla dojorna från 1949, tänk att dessa har jag haft på mina fötter! Tiden går alltför fort! Vad kan värdet vara på de 62 åriga små skorna? - "Lite skavt där och lite sprucket här, de är inte putsade på länge så värdet blir inte så högt. "

"Godag, godag lilla frun, vad får det lov att vara?" - Jo idag hade jag tänkt mig lite, kakao, senap, bakpulver, tvättmedel och en sån där ny Bristvål. "Tack, tack det blir 3 kronor och 10 öre!"

Det här har nog affektionsvärde! Åren gick och gick, på den tiden ville man ju helst bli stor så fort som möjligt. Moster Viran, hela släktens gudmor, född på 1890 talet, månade om oss barn. Ja, även de vuxna. Moster Viran var ogift portvakt på Grevgatan 22. Hon bode omodernt i gårdshuset, fint folk bodde i gatuhuset. Ändå var det hon som år efter år höll kalkonmiddag för hela tjocka släkten på juldagen. Glömmer aldrig hur vi ungar väntade och väntade på glasstårtan som anlände förpackad i kolsyreis som fräste. För moster Viran och moster Märta som var födda i slutet av 1800-talet var kvinnors möjlighet till frigörelse, studier och eget liv en het önskan. Min egen mamma var född 1906 så jag var ett riktigt sladdbarn. (mor var 43 år när jag föddes). På min 12-årsdag 1961 fick jag nedanstående porslinsfigur, den skulle representera den fria, oberoende kvinnan som kunde ge sig ut i världen.

Sen plockade jag fram det som jag trodde var ett litet fynd! En tennkrona och två lampetter, tunga "som bly". Dessa hade så stolt och dekorativt varit en prydnad i mitt dockskåp. De små lampetterna hade då miniljus av vax. Glömmer aldrig min kompis Arne! Så fort han fick chansen tog han ljusen och rullade ihop dem till små kulor. Jag gallskrek och mamma fick göra så gott hon kunde för att rulla ut dem igen. Sen vände vi dockskåpet bakofram när Arne kom. Nåväl, gick och fick sakerna värderade!

"Mja, mmm, mmm hummade värderaren. De här är ju från 50 talet - tyvärr inte särskilt värdefulla! Om de hade varit från början av 1900 talet så ....................................................!

OK, sån tur att jag slapp stå där i kön på antikrundan och gå hem "lång i syna". Nu kan jag ju bara ha dem, titta och känna på dem och framför allt minnas Arne.

Första omgången av "Linneas antikrunda" slutar här, nästa gång ska det handla mer om vuxenprylar. T.ex. varför inte njuta av några "stenkakor" i orginalkonvolut, "Aspuddens radio och grammofonaffär" lite annat smått och gott från Siggestorp. Välkommen tillbaka!